Lady Sleep
digfi.com
back "Dyyiing..." kvider Maximilian Hecker och låter som han skulle ge minst ett par kungariken för en kram. Fast i en intervju påpekar han att han inte är ledsen och kärlekskrank egentligen utan snarare är ute efter att skildra en mer teoretisk och universell melankoli: "The central topic of the album is the longing for a disembodied state, symbolized by the longing for symbiosis, love, death, anaesthesia, bliss and lunacy."
Mollstämt så det förslår är i alla fall hans tredje album, och ofta mycket vackert. Hecker har slopat den elektroniska bakgrunden från förra skivan Rose och vältrar sig nu istället vällustigt svårmodigt i melodramatiskt arrangerande akustiska instrument; piano, gitarr och stråkkvartett. Det klär honom ypperligt, den ljusa plågade rösten och de smäktande melodierna kommer helt till sin rätt i den svärmiska omgivningen.
Det låter lite som Embrace minus de bombastiska refrängerna eller som Radiohead kanske skulle låtit i sina lugnare stunder om de varit lite bättre. 'Anaesthesia', 'Summer Days In Bloom' och 'Daze Of Nothing' är fullfjädrade pianoballader med sorgklädda hitrefränger, medan 'Help Me' och 'Birch' är mer eftertänksamma med stillsamt klinkande piano som drar åt det klassiska. Vemodet blir aldrig abstrakt eller experimentellt utan är hela tiden varmt och känslosamt, men musiken undviker samtidigt det sentimentala och insmickrande och bibehåller skivan igenom ett värdigt lugn.
Någon gång kan det konstant tungsinta tonläget och Heckers gnyende ändå bli lite påfrestande och man tänker att det vore skönt med ett eller annat infall som skapar kontrast och bryter mönstret. Fast sen gör Hecker just det genom att vräka på med skräniga hårdrocksgitarrer i 'Yeah, Eventually She Goes' och då känns den monotona men lågmälda melankolin genast betydligt mer tilltalande igen.